I ärlighetens namn
I fredags var en vän till mig här och höll mej och A sällskap, för pappan jobbade. Vi hade då ett väldigt bra och ärligt samtal. Sånt uppskattar jag enormt mycket. Männiksor som man verkligen kan förklara för hur det verkligen är, utan att gömma sig bakom fina ord för att inte såra personen... Ja, detta låter kanske lite konstigt.. men jag ska klargöra det för er... Vi var en gång väldigt nära vänner som umgicks varje dag, bodde grannar och kunde springa till varandra hursom helst... En del saker kom emellan oss, vi flyttade, jag mådde ganska dåligt och ville inte prata med någon (jag var väl rädd för frågor antar jag) och en hel rad andra saker, gjorde att vi helt enkelt gled ifrån varandra...
Detta kan ju verkligen vara en känslig sak att prata om, men vi gjorde det. Analyserade vad som gick snett så ett grymt ärligt sätt och det var det som var så skönt! Sånt tycker jag om...
Nu ska jag komma till det jag egentligen skulle berätta... min vän frågade mig om jag tyckte mer och mer om Lilla A för varje dag som gick... Nu kan många återigen rynka pappan när de hör mitt svar, men så här är det i alla fall...
Ja, utan tvekan växer hon för mej för varje dag. Jag älskar denna varelse mer och mer för varje dag. Denna kärlek som nu finns inom mig till denna underbara lilla flicka, har inte alltid varit självklar. Det var faktiskt så att under hennes första månader, kunde jag ibland inte ens ta i henne. Jag visste inte alls hur jag skulle tackla det när hon var ledsen...
Historien är egentligen ganska lång, men det jag vill ha sagt med detta är att även om mycket på denna bloggen ofta är ganska rosenrött, så finns det en baksida, en stundtals ganska mörk sådan. Jag har länge känt att jag ville berätta det, många kan tro att det alltid är helt fantastiskt och underbart att få en bebis, men för mej har det inte alltid varit det.
Nu, idag är hon verkligen den finaste och bästa som finns för mig, det är helt sant. Hon är den som får mig att vilja bli en bättre människa och hon är den som plockar fram det allra finaste i mig. All min kärlek ska hon få, alltid!!
Min fina, fina bebis, jag älskar dej!
Är det nån mer som känner igen sig i det jag just berättat?
Detta kan ju verkligen vara en känslig sak att prata om, men vi gjorde det. Analyserade vad som gick snett så ett grymt ärligt sätt och det var det som var så skönt! Sånt tycker jag om...
Nu ska jag komma till det jag egentligen skulle berätta... min vän frågade mig om jag tyckte mer och mer om Lilla A för varje dag som gick... Nu kan många återigen rynka pappan när de hör mitt svar, men så här är det i alla fall...
Ja, utan tvekan växer hon för mej för varje dag. Jag älskar denna varelse mer och mer för varje dag. Denna kärlek som nu finns inom mig till denna underbara lilla flicka, har inte alltid varit självklar. Det var faktiskt så att under hennes första månader, kunde jag ibland inte ens ta i henne. Jag visste inte alls hur jag skulle tackla det när hon var ledsen...
Historien är egentligen ganska lång, men det jag vill ha sagt med detta är att även om mycket på denna bloggen ofta är ganska rosenrött, så finns det en baksida, en stundtals ganska mörk sådan. Jag har länge känt att jag ville berätta det, många kan tro att det alltid är helt fantastiskt och underbart att få en bebis, men för mej har det inte alltid varit det.
Nu, idag är hon verkligen den finaste och bästa som finns för mig, det är helt sant. Hon är den som får mig att vilja bli en bättre människa och hon är den som plockar fram det allra finaste i mig. All min kärlek ska hon få, alltid!!
Min fina, fina bebis, jag älskar dej!
Är det nån mer som känner igen sig i det jag just berättat?
Kommentarer
Postat av: Anonym
Vi älskar dej också, "Alvis" sötnos!
Många pussar o kramar från Emil o mormor
Postat av: Maddis
lilla pluttisnutt! jag vill äta upp dej!
Trackback